- Hope stanna då! Ropade jag högre, men fortfarande ganska tyst för jag ville inte väcka uppmärksamhet, gud vet vad som skulle hända då. Jag är ju trots allt världens kändaste 16-åring.

Jag såg hennes ryggtavla försvinna långt bort tillbaka till våra platser.

Shit... Det var ju inte som hon trodde. Var hon sur? Var hon arg? Jag skulle ju bara hjälpa Mandy som hon hette att ta bort blodet från läppen... För inte kunde väl Hope tro att Mandy och jag... Aa, kysstes eller något? Vafan, varför bryr jag mig ens? Jag älskar Selena och jag känner knappt Hope. Jag har känt henne i två timmar... Jag försökte skaka av mig känslan och fokusera på Selena. Jag försökte föreställa mig Selenas ansikte, det var ju trots allt två månader sen vi sågs. Men så fort jag tänkte på Selena såg jag Hopes söta leende och hennes djupt gröna ögon.

Jag försökte skratta bort det tyst men jag var tvungen att medge att jag hade fått känslor för henne. Herregud, efter två timmar Justin? Jag ville verkligen inte såra henne, det var det sista jag ville göra.

- Ursäkta Mandy, det var trevligt att träffas och hoppas att du kommer på min turné! Sa jag och försökte låta så trevlig som möjligt, men jag orkade verkligen inte med något galet fan just nu.

- Hehe, ja det var trevligt att träffa dig på det här något udda sättet också, hoppas vi ses igen! Sa hon och kramade om mig.

Jag var tvungen att medge att Mandy var outstanding snygg, men inget jämfört med Hop.. Selena. Selena menade jag såklart!

Jag gick och satte mig i flygfåtöljen och försökte koncentrera mig på tetrisspelet, men det slutade alltid med att "YOU LOSE" kom upp med stora bokstäver på skärmen.

- Fan det här går ju bara inte! Sa jag lite för högt, för plötsligt stod mamma utanför mitt bås.

- Vad är det som inte går gubben? Sa hon lite oroligt.

- Eh, nej inget... Spelet! Spelet alltså... Jag suger på det haha, sa jag och hoppades desperat på att hon gick på min lögn. Jag kunde ljuga för journalister, pressen och fans, men när det kom till min mamma tog det stopp. Hon hade alltid ställt upp för mig och jag fick alltid dåligt samvete när jag ljög ens det lilla minsta för henne.

- Säker älskling? Sa hon, fortfarande med ett bekymrat ansiktsuttryck.

- Haha, jaa. Du skulle se mig spela, jag är urkass! Sa jag och log mot henne.

- Haha, det kan jag tänka mig sa hon retligt och fortsatte sedan:

- Jag tänkte sova nån timme, det är ju två timmar kvar av resan och det finns inte så mycket att underhålla sig med här.

- Okej, sov så gott då!

- Natti natti!

Jag försökte skingra tankarna, men jag kände verkligen att att jag var tvungen att säga sanningen till Hope, fastän jag inte ens var skyldig henne det. Vem tror hon att hon är? Jag är Justin Bieber, jag kan få vilken tjej jag vill... Tänkte jag medans jag stegade bort mot hennes bås.

När jag hade satt mig i fåtöljen kände jag bara för att gråta. Visst hade jag läge, för mamma och pappa sov ändå. Men jag hade ingen lust att gråta över en världskändis, det kändes bara så... Patetiskt. Jag tog istället fram papper och penna och började skriva.

Efter ett tag kände jag hur tårarna steg i ögonen och smällde igen blocket och rusade till toaletten för att kunna gråta ostört.

Jag kom fram till Hopes fåtölj men det var tomt. Är jag på fel ställe? Tänkte jag förvirrat. Men nej, för där låg hennes ipod. Jag bestämde mig för att slå mig ner och säga förlåt, hon såg så otroligt... Ja, jag vet inte. Ledsen, arg?... När jag satt mig ner såg jag ett block och jag bestämde mig för att öppna det.

Det första jag såg var "Dylan" med mjuka, snirkliga bokstäver. Jag började läsa:

- Vafan? Sa jag högt för mig själv. Hon springer iväg när jag gör rent ett sår, men hon tycker att det är helt okej att skicka kärleksbrev till höger och vänster. Jag vet inte varför men jag kände ett sting att svartsjuka.

Jag tvättade ansiktet och gick till min plats. När jag kom tillbaka satt Justin där, och jag såg hur han läste något. Han såg inte glad ut när jag kom dit, var HAN sur för jag hade blivit en aning sårad eller? Tänkte jag för mig själv.

-Vadfan är det här? Utbrast han högt.

Jag gick fram och kollade vad han läste... Det kunde inte vara sant, han hade öppnat mitt block. Det jag fick av Dylan. Jag kände hur ilskan bubblade upp.

- Justin... Varför kollar du i MITT block? Halvskrek jag.

- Du blir helt jävla pissed när jag hjälper en tjej att tvätta rent hennes sår, men själv sitter du och skickar kärleksbrev till nån jävla Dylan?

- Säg inte sådär om honom! Sa jag och fortsatte sedan:

- Dylan är inte min kille. Kan du bara dra. Dra åt helvete.

Vänta nu... Om han inte är hennes kille, vem är han då? Tårarna strömmade ner för hennes ansikte och hon var vackrare än aldrig förr, ja iallafall vackrare än dom andra två timmarna jag hade känt henne.

- Förlåt, men snälla gå. Bara gå, viskade hon tyst.

---

Sååå, vem är denna Dylan om det inte är hennes pojkvän? Varför skickar hon kärleksbrev, är det ens ett kärleksbrev? Varför reagerar hon så otroligt starkt på det Justin säger? Minst 7 kommentarer!