---

- Förklara dig nu, sa Mel och och ställde sig med armarna i kors.

- Alltså. Allt blev bara så fel, sa jag och tittade ner i golvet och fortsatte:

- Det började på planet hit... Sa jag och berättade hela berättelsen.

När jag var klar var Mels ögon stora som tefat.

- Wow.... Justin Bieber...? Min bror? Du kysste min bror?... Hur kunde du göra så mot honom? Mot MIG?

- Va? Mel... Du förstår inte. Simon är verkligen en jättefin kille, verkligen. Men han är inte Justin. Och våran kyss blev bara så fel, den kom så plötsligt och jag hann inte reagera.

- Hope... Anar du hur mycket du har sårat Simon? Såg du inte hur förkrossad han var? Jag går nu.

- Mel! Du förstår inte! Jag älskar dig, och jag älskar Simon. Ni är mina bästa vänner och ni kommer alltid att vara det. Snälla förlåt mig. Jag behöver er by my side, sa jag och tittade henne djupt i ögonen.

- Fan vad dåligt. Fan vad dåligt, Hope. Sa hon och tryckte upp silverhandtaget och gick ut.

Kvar stod jag ensam medans tårarna rann längs mina kinder.

Vad skulle jag göra nu? Justin var ett avslutat kapitel, och det gjorde så ont. Ont över hur han behandlade mig, men också ont över hur jag hade sårat Simon. Jag förstår Mels reaktion, det gör jag verkligen eftersom att det handlade om Simon, hennes bror. Men kunde hon inte förstå hur det kändes? Om det hade varit någon annan än Simon så hade hon förstått, det är jag säker på. Fan.

- Hallå! ropade mamma när hon kom hem från jobbet, senare samma dag.

- Hej hallå, mumlade jag sorgset men med ett påklistrat leende så att hon inte skulle märka något.

- Hur är det gumman? Jag måste åka iväg igen men det finns pengar på bordet så att du kan handla pizza sa mamma och kysste mig på pannan.

- Det är toppen, är bara lite trött. Vi ses ikväll, jag ringer Mel! mumlade jag och hoppades att hon inte skulle se att jag ljög; för aldrig att jag skulle kunna ringa Mel nu.

- Det gör vi gumman, sa hon och stängde dörren efter sig.

Great... Ensam igen, vad ska man göra nu då? Jag drog på mig mina boots och gick ut på en promenad.

Fan alltså att jag alltid ska överreagera... Men jag blir så jävla svartsjuk! Jag slog knytnäven i väggen så hårt att det blev ett märke, och mina knogar började blöda. Jag kände bara för att gråta, vad hade jag gjort? Jag har aldrig känt såhär för någon tjej, och jag hade just träffat henne. Hope... Hon var så perfekt. Fan ta alla killar, fan. Jag tog upp min mobil, och bestämde mig för att ringa den som alltid muntrar upp mig, i alla lägen.

- Tja Caitlin! Hur är det? sa jag och försökte anstränga mig för att inte börja gråta.

- Hej biebs! Det är bra, trist här med holidaylovet utan dig, vad gör du? sa hon och skrattade till.

Åh Caitlin, Ryan, Chaz och Christian. Fan vad jag saknar dom!

- Jo det är rätt lugnt här, jag undrade om ni kanske vill komma över och hänga lite?

- Wow biebs, vilket erbjudande, sa hon flirtigt och fortsatte sedan:

- Jag ska höra med mamma och grabbarna men lätt att vi kommer! Ses ikväll hoppas jag! sa hon och avslutade samtalet med ett klick. Tre minuter plingade mobilen till igen:

Jag loggade in på twitter; allt för att slippa tänka på Hope. Jag lämnade ett kort, simpelt twitter meddelande.

Jag tittade snabbt på klockan; den var halvnio. Det kanske var dags att gå hem och köpa den där jäkla pizzan... Jag småjoggade hem och precis innan jag skulle trycka ner dörrhandtaget efter att ha låst upp dörren så hörde jag en massa skrik och skratt längre ner från gatan, mer åt Justins håll... Vad håller jag på med?! Jag får inte tänka på honom, jag får inte. Skratten kom närmare och tillslut såg jag dom. Justin tillsammans med tre killar... Och en tjej? Som han höll handen i? Jag orkade inte se mer, så jag sprang in och hämtade pengarna och sprang snabbt ut igen.

Påväg till pizzerian började jag istället styra mina steg mot parken, samtidigt som jag tog upp min iphone och loggade in på twitter. Av gammal vana kollade jag självklart Justins twitter först, och meddelande jag såg där... Det slog mig som en knytnäve i magen:

"Now Romeo and Juliet, bet they never felt the way we felt...I'm making some changes in my life. If you don't hear from me anymore, you're probably one of them. #NEVERLETYOUGO"

Jag kände hur tårarna började rinna. Jag slog in ett telefonnummer och hoppades innerligt att personen i andra änden skulle svara.

---

Hej igen! Så sjukt dålig stil av mig, jag vet... Jag borde ha uppdaterat er, men jag hoppas att ni kan förlåta mig. Kort avsnitt som inte alls vart nåt bra, men... Tills vidare får det duga! Kram!