I GUESS I'M JUST A SUCKER FOR LOVE - Chapter 6

Jag gick till min plats och började packa ihop mina grejer, medans jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Skärp dig Bieber, sa jag tyst för mig själv.

Nu hade flygplanet landat, och folk började stiga av. Först andraklassarna, och sedan vi i förstaklassen. Jag såg hur folk gick genom skywalken in till gaten, och mitt i vimlet vände hon sig om och gav mig ett sista leende. Hope.

---

Hopes perspektiv

Jag blev alldeles knäsvag av att se honom le tillbaka mot mig, så jag vände bort ansiktet. Det här kändes så konstigt, det kändes som en dröm. En bra eller dålig? Jag vet inte. Nu började mitt nya liv, i Atlanta. Jag log mot mamma för att jag skulle slippa alla frågor. TUR att de hade sovit hela flygresan, annars hade det väl blivit kalabalik om de hade sett mig kyssa en kille.

Mamma och jag satte oss i taxin medans pappa lade in vårat bagage i taxin. Tydligen så hade alla möbler redan anlänt till huset, det måste varit skönt för pappa. Klockan var 11 på kvällen och det var sjukt hur trött jag var... Jag förberedde mig på en lång bilresa men rätt som det var var vi framme; resan tog bara 20 minuter. När vi kom fram till huset fick jag en chock! Visst hade mamma och pappa berättat att det skulle vara ett bättre hus än i L.A, men det här var ju sjukt. Det var en vit villa med en enoooorm trädgård.

- Så vad tycker du gumman? Sa pappa och log mot mig

- Det är ju stört stort! Hur hade ni råd med det här? Sa jag chockat. Egentligen var det en ganska dum fråga för min pappa hade ett väldigt bra jobb, och min mamma med för den delen.

- Oroa dig inte för det du gumman. Men vänta tills du ser insidan! Och poolen!

Vid det här laget var mina ögon runda som klot.

- Vänta... EN POOL? JISSES alltså! Sa jag och skrattade.

Vi alla småsprang med packningen fram till dörren och mamma låste sakta upp. Dörren gled upp och det första jag såg var en enorm hall, sedan en enorm trappa upp till en övervåning. Möblerna stod huller om buller men i mitt, mammas och pappas och i sällskapsrummet hade pappa redan hunnit möblera.

Jag sprang upp på mitt rum och gjorde mig hemmastadd, men jag var så sjukt trött så jag bara la mig på sängen funderade på det mesta. Men jag undvek att tänka på Justin.

- Hope gumman? Ropade mamma.

- Jaaa? Skrek jag.

- Är du snäll och springer och köper vanilj och krossad chokladglass, vi vill fira! Sa hon med ett skratt.

- Haha, okej då mamsen, sa jag och var glad över att se mamma glad efter Dylans död.

Jag sprang ner och hämtade pengar och drog samtidigt på mig nya kläder. Såklart man vill vara snygg, man vet ju faktiskt inte vem man kan stöta på... Det fick bli en armyinspirerad skjorta över ett svart fodral tillsammans med ett par boots. Enkelt, men snyggt.  gick till affären som låg ca 500 meter bort. Tur att den var så nära, för annars skulle jag aldrig hittat, jag var ju trots allt heeelt nyinflyttad. Påvägen tillbaka såg jag plötsligt hur en stor svart bil stannade strax innan vårt hus. Konstigt, tänkte jag.

Justins perspektiv

Det hade varit galet mycket fans på flygplatsen och det skulle inte förvåna mig om det hade tagit minst 40 minuter för mig att ta mig ut därifrån. Väl utanför mötte Selena upp mig och jag tyckte verkligen om henne, det gjorde jag... Men det kändes bara så fel. Allt kändes fel. Jag tänkte på Hope, men var det för att jag gillade henne mer eller för att jag bara inte ville såra henne?

- Justin... Vad tänker du på? Sa Selena och tog min hand inne i Kennys bil.

- Ingenting, är trött bara. Sa jag.

- Jag förstår det, men vi är snart hemma hos dig. Jag har saknat dig så mycket, sa hon och log gulligt mot mig.

- Och jag dig, sa jag och log mot henne, fast mina tankar var riktad mot en helt annan tjej.

När vi närmade oss mitt hus tittade jag ut och jag kände mig bara lycklig över att vara hemma. Jag visste ju iallafall att Hope var i Atlanta, så helt omöjligt är det inte att jag får se henne. Fan, jag måste sluta tänka så! Jag ska tänka på Selena. Selena. Selena. Men det funkade inte.

Vi körde förbi den vita vancouvervillan som hade just hade blivit såld, och jag såg att vi hade fått nya grannar.

Kul med nytt folk iallafall, hoppas bara inte att det är ett galet fan.

- Justin, jag mår illa...  Jag är åksjuk tror jag, sa Selena ynkligt.

-Kenny, stanna bilen. Selena och jag går ifrån vancouvervillan, vi bor ju bara två hus ifrån och inget kan hända.

- Okej då, grymtade Kenny och fortsatte sedan:

- Hojta till om det händer nåt för då kommer Kennyboy! Sa han och skrattade ihjäl sig och jag kunde inte låta bli att flina.

Hopes perspektiv

Ut ur bilen klev en kille och en tjej. Säkert ett kärlekspar, tänkte jag för mig själv. Helvete vad ont det gör att tänka på kärlek, jävla Justin!

Paret stod där en stund och väntade på att bilen skulle köra iväg, och sedan stod de och skrattade och småflirtade med varandra.

- Great... Sa jag högt för mig själv.

Jag orkade inte bry mig så jag gick snabbt förbi dem, fast det kändes som om jag hade tusen fjärilar i magen.

Jag skyndade mig och jag var nästan framme när jag hörde en bekant röst säga mitt namn. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista när jag vände mig om.

Justins perspektiv

Hope? Vad gör hon här? Har HON flyttat in i vancouvervillan?

Hope? Sa jag, utan att tänka mig för.

- Eh, oj hej Justin! Sa hon och log mot mig men jag såg att hon tyckte att situationen var jobbig.

Hon var så jävla snygg, rent ut sagt. Hon var så vacker.

-Haha, va? Sa Selena förvånat.

- Haha, ja stötte bara på den här tjejen på planet, råkade snubbla in i henne bara, inget mer med det, sa jag och gjorde en hairflip. FAN vad håller jag på med? Varför ljuger jag? Jag såg hur Hopes leende försvann.

Selena tittade konstigt på mig.

-Jaa, alltså jag började blöda lite och hon fixade plåster och så. Sa jag och skrattade till. VARFÖR ljuger jag?

Hopes perspektiv

Vad håller han på med? Skäms han över mig? Fyfan vad dåligt, fyfan... Fast egentligen finns det ju ingen anledning att berätta det, vi är ju inte ihop och han vill väl inte förstöra mellan honom och Selena. Men hur kunde han låta så avfärdande, som om jag var vem som helst?

- Aaaw, älskling!  Sa Selena och kysste honom och fortsatte sedan

- Då får jag väl tacka dig, H... Vad hette du nu igen?

- Hope.

- Tacka dig för att du räddade livet på min älskling!

Selena började kyssa honom mer och Justin besvarade kyssen.

- Aa.. Men jag ska gå in nu, vi ses! Sa jag och kämpade för att inte börja gråta.

- Vänta! Ropade Justin.

Både jag och Selena tittade förvånat på honom.

- Eller ja, alltså. Vi hörs. Sa han och gjorde ännu en hairflip.

Justins perspektiv

Selena och jag började gå hem till mig och jag såg hur Hope gick in till sig. Jag hatade mig själv, vad hade jag gjort... Det här var så svårt!

När vi var hemma poppade vi popcorn och satte på en film, men inte kort därefter så somnade Selena.

Klockan var inte mer än kvart i tolv så det fanns en risk att Hope inte sov ännu. Jag bestämde mig för att glida i mina älskade supras och gå dit. Jag behövde få prata med henne.

Jag smög in till deras trädgård och såg direkt Hope stå i fönstret. Jag kastade en liten sten på hennes fönster och och visslade lite tyst; Jag ville ju inte väcka hennes föräldrar. Hon reagerade direkt och kollade ner på mig för att sedan dra ner persiennen.

Dan, hon ville inte prata med mig... Jag tänkte inte ge mig, never say never! jag fortsatte kasta stenar på fönstret och tillslut hörde jag hur altandörren öppnades och ut kom världens finaste tjej.

- Jag vill bara förklara... Började jag.

- Du behöver inte förklara något för mig, lämna mig bara ifred, väste hon och jag såg att hon hade gråtit. Jag tog tag i hennes hand och tog henne i min famn men och ryckte sig loss och upprepade:

- Lämna mig ifred, Bieber.

- Men jag trodde att du visste... Om Selena... Det står ju i tidningarna.. och så... mumlade jag.

- Varför fan skulle jag vilja läsa om era liv? Tror du att du kan bete dig hur svinigt som helst för att du är Justin Bieber?... Så det var mitt fel, för att jag inte läste skvallerpressen eller? Bara gå nu, Justin.

Sedan gick hon in och låste om sig och hon ägnande mig inte ens en blick. Det kändes som jag hade fått mitt hjärta krossat. Mina känslor gjorde mig förvirrade och jag satte mig ner i gräset och grät ljudlöst.

---

OMG haha nu fick ni en superlång del, nu förtjänar jag mycket kommentarer!

det var skit braaa ! :D :D

meeeeeeer :D

Faaan vad fittigt av Justin! Hoppas han gör slut med Selena, han måste ju märka själv att han har fått känslor för Hope!

Hejsan



Gillar du Selena Gomez? Om du gör det så är min blogg rätt för dig ;)

Längtar till nästa del!!!! Skriv Snart! :)

Kram <3

ASSO ALLA NI SOM LÄSER! VARFÖR KOMMENTERAR NI INTE?! BLIR SÅ JÄVLA IRRITERAD NÄR DU INTE FÅR MÅNGA KOMMENTARER NÄR DU BORDE FÅ DET!

Goosh, jag behövde skriva av mig :D

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!