Äntligen var konferensen över och jag längtade efter att få prata med Hope. Hela hon är så perfekt, och jag börjar bli rätt säker på hur jag känner. Jag tror att jag är kär i henne. Det är jobbigt allt med Sel, bara. Men känns som att Sel och jag passar bäst om vänner helt enkelt. Jag satt i framsätet bredvid Kenny:

- Ey Kenny släpp av mig här, ska hälsa på nån bara, sa jag nonchalant.

- Jaså, den där söta tjejen eller? Hon passar dig bättre än Selena unge man om jag får säga det själv, sa han och log retligt.

- Äh shut up Kenny! Sa jag och skrattade till.

Om till och med Kenny märkte det, så måste det väl ändå vara sant.

Simon och Mel kom tillbaka med tre skålar fulla av glass, och jag skyndade mig att torka bort tårarna med ena handflatan.

- Haha, ofta du kolla på Justin Bieber? Sa Mel och log retligt mot mig.

- Ameeeh, sa jag och tvingade fram ett skratt.

Vi bytte kanal och stannade på channel 9, där My sweet sixteen pågick för fullt. Pltösligt ryckte jag till av att det plingade på dörren. Jag sprang för att öppna och blev stum av förvåning.

- Hope! Sa Justin och lös upp.

- Hej... Sa jag och pressade fram ett leende.

- Är något fel? Sa han oroligt.

- Nej, förutom att du avfärdade mig för, vänta ska tänka, hundranittioelfte gången? Sa jag med ett snett leende.

- Men Hope... Du fattar inte. Vad skulle jag säga? "Ja, det är sant att jag träffat en ny tjej som jag är upp i öronen förälskad i"? "Ja, det är sant att jag tänker på tjejen jag kysste hela tiden"? "Ja, det är sant att jag är kär i henne"? sa han frågande och fortsatte:

- Det jag sa idag är något jag måste säga, annars blir fansen som galna och pressen med för den delen, sa han och kollade sorgset på mig.

Själv satt jag helt stum. Hade han just sagt att han var kär i mig? Att han tänker på mig hela tiden? Att han är förälskad i mig?

Han tog ett steg fram och böjde upp min haka och kysste sedan mina läppar. Jag blev så svag av hans kyssar, åh.

- Men vad säger Selena? Sa jag efter att ha avslutat kyssen.

- Jag tror att hon och jag har... Tagit en paus. Sa han och kollade på mig.

- Bara en paus? Justin du borde säga något till henne, det är inte rätt att hon får reda på det genom skvallertidningar...

- Jaja, mumlade han och kysste mig sedan mjukt.

- Ursäkta, harklade plötsligt en röst bakom oss.

Jag vände mig om.

- Simon? Sa jag och kollade skamset ner på mina fötter.

- Jaså, det är så han heter, sa Justin och fortsatte sedan:

- Visste inte att han var här, men ska inte störa er, sa Justin och lämnade huset.

- Justin! Ropade jag, men han stannade inte.

- Simon, förlåt... Förlåt! Vänta jag måste bara prata med Justin, mumlade jag och drog på mig mina boots och sprang efter honom.

Helvete, nu har jag sårat Simon också.

- JUSTIN STANNA FÖR I HELVETE! Ropade jag när jag var tillräckligt nära; och han stannade.

- Vad? sa han surmulet och fortsatte:

- Var det inget kul att mysa med Simon längre eller?

- Herregud... Justin, Mel och Justin är mina bästa vänner, jag bodde här tills jag var tio år och jag har känt dom så länge jag kan minnas. Det är... Det är komplicerat, men Mel var också med. Vi satt bara och kollade på film, och Simon och jag är bara vänner.

- Var det därför ni kysstes i parken eller? Sa Justin svartsjukt.

- Men aw... Det var bara nåt som hände, jag var väl lite intresserad och sårad över att allt med Selena.

- Orkar inte höra mer, gå Hope.

- Du kan inte mena allvar? Jag kysste honom, ja, men det var inget mer med det. Du VISSTE ju innan du kom till mitt hus att jag hade kysst honom, och du blev arg när du såg honom i mitt hus? Men ärligt talat vad hade du förväntat dig? Han och Mel kommer alltid finnas i mitt liv, på ett eller annat sätt. Du var ihop med Selena, men kysste mig ändå. Och du avfärdade mig x antal gånger men jag förlät dig, för jag gillar dig. Men fine, jag går.

- Hope... Började Justin men jag bara fortsatte gå. Efter ett tag började jag jogga till huset och där inne mötte jag Simon. Han hade gråtit, det syntes på långa vägar.

- Simon... Förlåt. Jag är ledsen.

- Jag klandrar dig inte, det var ju förfan Justin Bieber. I ditt hus. Damn... Men att du kysste mig. Fan också, jag gillade dig, jag har tänkt på dig varje dag sen du åkte, och nu när du kom tillbaka vaknade känslorna till liv.

- Förlåt Simon, snälla förlåt. Jag är förvirrad, jag behöver tänka.

- Är du den som är förvirrad här? Sa Simon argt och började gå mot ytterdörren.

- Vad händer här, sa Mel med uppspärrade ögon.

- Ingenting, förutom att Hope kysser din bror för att sedan gå till Justin Bieber. Damn alltså, jag drar nu, sa Simon och smällde igen dörren.

- Du kysste min bror? Du kysste Justin BIEBER? Sa Mel så förvirrat så jag fick lust att skratta om det inte hade varit för den här sorgliga situationen.

---

Tråkig del, men what to doooo... Kommentera!

Fan, Justin hade sett kyssen. Det var inte ens meningen att kyssa Simon. Han är en jättefin kille och jag kanske har lite känslor för honom, men han är ju inte Justin. Men jag måste sluta tänka på Justin, han älskar Selena och det har han bevisat onekligen många gånger för mig inom loppet av bara två dagar...

Simons mobil ringde och han gick en bit bort och pratade. Jag satte mig ner på filten och försökte skaka av mig Justins sårade blick, men den hade etsats sig fast på min näthinna. Jag vände mig om och mötte hans blick och mimade förlåt. Jag vet att jag inte vad skyldig honom någonting, men jag ville inte såra honom så som han hade sårat mig. Jag såg hur Justin nickade mot mig, och vi bara satt och kollade på varandra. Efter en stund reste han sig upp och tog några tvekande steg emot mig; jag nickade för att visa att det var okej.

Jag såg hur Simon och Mel stod vid kiosken och busade och skrattade, så det var fritt fram för Justin att komma fram.

När han var framme vid mig tittade han bara djupt in i mina ögon, och jag tillbaka i hans vackra bruna ögon.

Han tog några vacklande steg mot mig och var nu bara några centimeter ifrån mig.

- Hope... Jag har saknat dig så jävla mycket. Så stört mycket... Viskade han i mitt öra.

- Och jag dig, men du sårade verkligen mig och - sa jag, men jag hann inte komma längre innan han tog tag i min nacke och kysste mig. Jag besvarade kyssen och vi kysstes i några minuter, sedan låg jag bara i hans famn.

- Justin, Selena kanske vaknar... Det vore inte rätt mot henne och.. ja.. viskade jag.

Justin satte fingret mot mina läppar och viskade "ssch" och kysste mig sedan igen. Mitt i kyssen kände jag hur en blixt avfyrades, nej inte en, minst tio!

- HELVETE! Utbrast Justin och reste sig upp.

- Hope jag måste gå, vi ses!

Och det var det... Jag visste att det var allvarligt om paparazzis fotade Justin medans han kysste en tjej, speciellt inte Selena, men ändå...

Justin sprang mot Selena som låg och sov och väckte henne sedan med en kyss. Det högg till lite men jag förstod att han gjorde det för att verka så normal som möjligt.

Justin kollade upp och mötte mina ögon. Han mimade "förlåt", och jag nickade förståeligt.

Han gav mig en sista blick innan han tog Selenas hand och hoppade upp in i Kennys van som stod och väntade på dom.

Alla paparazzis var så upptagna med Justin att de glömde bort mig för stunden så jag passade på att packa ihop våra grejer för att sedan springa till Simon och Mel, för jag ville inte att de skulle se paparazzis fota mig för då skulle de undra varför och jag skulle inte orkat förklara, och vad ska jag säga till Simon?

När vi satt i bilen och faran var över utbrast Selena:

- Varför drog du uppmärksamhet till dig? Vad gjorde du egentligen?

- Eh... Alltså... Ett fan kom och ville prata, och du var så söt när du sov så jag ville inte väcka dig. Men aa, man kan säga att fanet blev galet, hon försökte kyssa mig och jag försökte putta undan henne. Men du vet hur det är.

- Så du kysste henne? utbrast Selena förvånat men ledset.

- HON kysste mig, Sel! Det var inget jag ville! Skrek jag, förvånad över att jag trodde på mina egna lögner.

- Jag vet inte vad jag ska tro, Justin.. Jag behöver lite tid för mig själv.

Jag visste inte vad jag skulle svara så jag bara satt där, tyst. Jag tog upp min iphone och kollade på senaste skvallret.

- Helvete! Utbrast jag.

- Vad? Sa Selena.

Jag räckte henne mobilen och satte händerna för ögonen. På första sidan var det en bild av mig och Hope som kysstes. Som tur var kände inte Selena igen Hope, men det gjorde inte saken bättre. Det här kommer vara ÖVERALLT imorgon.

- Justin... Jag behöver lite tid, men jag förstår att du inte kysste henne. Men jag måste få tänka lite. Sa Selena och tog min hand.

- Jag förstår dig, Sel. Sa jag ledset.

Men faktum är att egentligen behöver jag nog också lite tid för mig själv, att tänka över mina känslor. Men min sista chans med Hope rök för länge sedan. Fan vad ont det gör.

Kenny skjutsade oss hem och Selena packade ihop sina grejer, och vi hoppades sedan in i bilen igen men den här gången körde Kenny oss mot flygplatsen. Selena tog sina resväskor och när hon skulle in till sin gate kysstes vi en sista gång; ingen av oss visste när vi skulle ses nästa gång.

- Jag älskar dig Justin, du är en fin kille. Jag behöver bara lite tid för mig själv, det gjorde ont att se dig kyssa någon annan.

- Ta den tid du behöver Sel, jag är ledsen över att det blev såhär baby. Jag behöver nog också lite tid för att tänka över hur jag känner för dig, och för det mesta. Sa jag och tittade sorgset på henne.

Vi kysstes en gång till och sedan gick hon till skywalken som ledde ut till flygplanet. Mitt bland allt folk vände hon sig om och log mot mig och vinkade. Och det påminde mig om en annan tjej, som hade gjort så för bara någon dag sedan. Hope.

Jag ropade på Kenny:

- Skjutsa mig hem, jag måste göra mig i ordning för presskonferensen. Jag antar att jag måste förklara den där kyssen...

- Yes sir! Sa Kenny och blinkade med ena ögat mot mig.

Efter konferensen skulle jag gå till Hope och förklara. Det kanske finns en liten chans till att jag får henne igen... Jag får handskas med Selena senare.

20 minuter och tusen frågor senare var Simon, jag och Mel hemma hos mig. Jag hade bytt om till De hade frågat så mig varför jag drog så himla plötsligt och jag hade skyllt på den urusla anledningen att jag såg ett regnmoln... Ganska dumt med tanke på att termometern visade 30 + och solen sken som bara den. Men de trodde på mig utan vidare. Pantade men älskade vänner! Haha. Jag var inte arg på Justin, jag förstod att han var tvungen att springa till bilen. Jag var bara så svartsjuk på Selena, och jag fattade inte varför han behövde väcka henne med en kyss. Men men,  that's life I guess. Och jag var ändå så lycklig för det kändes bra nu, det kändes som att Justin hade valt mig på något sätt. På något skevt sätt...

- PAX för tvn! Ropade Simon och jag satte mig bredvid honom.

- Nähäruu, för jag har fjärrkontrollen! Sa Mel och tittade retligt mot honom och fortsatte sedan:

- Nu ska jag zappaaaa, sa hon ännu mer retligt.

- Suck, sa Simon och log mot mig.

- Syskon, sa jag och himlade mot dom.

Mel zappade förbi en massa kanaler och stannade sedan vid channel 131, som visade Justins presskonferens live. Jag log för mig själv när jag såg Justins ansikte på skärmen.

- Haha, jag går ut och hämtar glass om du har någon alltså, sa Simon och blinkade mot mig.

- Översta lådan, sa jag och log mot honom.

- Jag joinar, för annars kommer Simon ta all glass! Skrattade Mel.

Där satt jag ensam framför tvn och hörde när Justin frågan:

- Sååå, tell us Justin, vem är tjejen du kysste i parken idag?

Jag väntade spänt på Justins svar.

- Haha, ärligt talat så var det bara en random tjej som ville ha min autograf, och när jag skulle pussa henne på kinden vände hon bort ansiktet så jag kysste hennes läppar istället... Läskig tjej det där, haha! Men ni vet ju alla att jag är upptagen för tillfället. Så tjejer, om ni vill ha en puss får ni acceptera att den hamnar på er kind istället, även du, tjejen i parken! Sa Justin flirtigt till kameran.

Jag kände hur en tår rann ner.

---

Varför sviker Justin henne hela tiden?... Kommentera!

---

Jag gick upp för trappan, helt likgiltigt. Jag kände ingenting. Jag öppnade fönstret ljudlöst i mitt rum och tittade ut. Och kvar på gräset satt Justin. Då brast det, alla trånar rann och rann och rann. Jag ville inte såra honom och jag ville bara vara nära honom och ligga i hans famn. Vad hade jag gjort? Vad hade han gjort? Jag vet att det här är det bästa för oss båda, han kan inte vara med någon som inte är kändis, det finns ingen tid för det. Han älskar Selena. Det gjorde bara så ont att se dom stå och kyssas framför mig, och ännu värre att höra honom avfärda mig och säga att jag inte var någon. Jag ville bara dö men det var inget alternativ så jag bara satt där och blickade ut över stjärnhimlen. Än var natten ung och det var fortfarande ganska ljust ute, men det började mörkna. Jag såg hur Justin bara satt där och kollade upp mot himlen han med. Jag såg hur han skakade och då förstod jag; Han grät. Justin Bieber, världens kändaste 16-åring grät över mig?

Jag visste inte vad jag skulle göra. I övermorgon började skolan och det kändes på ett sätt skönt för då skulle jag kunna glömma honom och kanske träffa någon ny? Även om det kändes som en omöjlighet. Jag tittade på Justin en sista gång och precis då tittade han upp på mig och våra ögon möttes.

Jag kunde inte slita blicken från henne när våra ögon möttes. Hon var något speciellt, och hur mycket jag än försökte förneka det så var hon mer speciell än Selena. Men jag var så svag för Selena... Jag var tvungen att prata med Selena, det visste jag. Hope gick bort från fönstret och jag reste mig upp och borstade av jeansen med hjälp av handflatorna och gick sedan hem. När jag kom hem låg Selena och sov så sött. När jag la mig bredvid henne vaknade och med ett ryck.

- Älskling... Kan inte vi sola i parken imorgon? Sa hon sömnigt.

- Haha, jo visst kan vi det sötnos,  sa jag och pressade fram ett leende.

Det tog emot att säga sötnos, älskling och alla andra smeknamn men jag var så van. Jag la mig bredvid henne och drog sedan av min tröja. Selena vände sig om mot mig och kysste mig mjukt på läpparna, men jag kunde inte besvara kyssen fast det märkte hon inte.

- Godnatt Babybieber, viskade hon och la sedan armarna runt min midja.

- Godnatt Sel, viskade jag tillbaka.

Jag vaknade med ett ryck nästa dag av att solen kittlade mitt ansikte med dess strålar.

- Härligt, sol! Utbrast jag och sträckte på kroppen.

- Hope gumman, sa mamma och knackade på dörren.

I vanliga fall hade jag blivit irriterad men det kändes skönt att se henne pigg efter allt som hänt med Dylan. Åh, gud vad jag saknade honom.

- Jag tänkte att du kanske ville vara med Mel idag, ni ska ju ändå börja i samma skola så hon kanske kan visa dig runt i staden? Sa hon och log glatt.

Mel, egentligen Melanie, var min allra bästa vän här i Atlanta, under de tio år jag bodde här innan jag flyttade till L.A. När mamma la fram förslaget så blev jag pltösligt supertaggad, jag behövde ju göra något!

- Jaa, det skulle vara kul! Sa jag.

- Vad bra, för Mel och Susan kommer förbi om en timme ungefär!

- Okej, men gåååå uuuut nu mamma jag måste duscha!

Susan var mammas allra bästa vän, så jag antar att mamma hade saknat Susan ungefär lika mycket som jag hade saknat Mel. Och det var mycket!

Mamma stängde dörren om sig och jag försökte att inte börja gråta. Det var så svårt när jag tänkte på Justin, så jag försökte fokusera på Mel. Mel och jag hade varit bästa vänner när vi var mindre, jag bodde ju faktiskt här i hela tio år, men sen när jag flyttade tappade vi kontakten liksom. L.A kommer alltid att vara mitt hem, men ju mer jag tänker på det desto mer kommer Atlanta också alltid att vara mitt hem för det var här jag föddes. Det skulle i vilket fall bli kul att träffa henne igen!

Jag sprang in i i duschen och duschade i cirka 20 minuter, sedan åt jag frukost och klädde på mig. Jag valde shorts, svarta gladiatorskor, transparent skjorta och olika färgdetaljer här och där. Rätt som det var plingade det på dörren:

- HOPE! Shit vad länge sedan det var, fan vad snygg du är! Utbrast Mel.

- Haha, gud vad jag blev glad av att se dig, och du ska inte säga nåt! Skitsnygg klänning, var har du köpt den?

- Jag kan visa dig alla Atlantas innebutiker idag, åh du kommer DÖ! Flamsade hon och fortsatte sedan:

- Jag och mamma har köpt jordgubbar och massa gott så vi har picknick i Levis park tycker jag!

- Härligt! Ska vi gå på en gång eller? Sa jag och tittade förväntat på henne.

- Yes! Vi ska bara vänta på Simon, du vet brorsan han tvekar ju inte på att hänga med en solig dag i parken där det finns en massa tjejer...

- Jamen gud vad kul, jag har saknat honom så mycket!

- Jaa, men shit! Jag glömde köpa tuggummi, det är ju livsviktigt! Sa hon.

- Men kan inte du springa och köpa det nu så möter jag och Simon dig vid affären, du hade ju ändå parkerat din bil där?  Sa jag frågande.

- Awesome, vi ses där!

Ett tag efter att Mel hade gått såg jag Simon kommandes jag jag blev så glad över att se honom, det var ju flera år sedan! Jag sprang ut till honom och kramade om honom mycket och länge.

Selena satt och tittade på medans jag packade ner en filt, ordgubbar och dricka till våran lilla date i parken.

- Jag älskar dig, Justin... sa hon.

- Aaaaw, gumman, sa jag och fortsatte sedan:

- Ska vi gå?

Vi började gå mot parken för det var så fruktansvärt varmt idag så om vi hade tagit bilen hade vi svettats ihjäl. När vi passerade Hopes hus högg det till i magen och det blev inte bättre när jag såg hur tjejen jag bryr mig om, Hope, kom utspringades i full fart och kramade om en onekligen snygg kille. Damn vad ont det gjorde och jag kände hur svartsjuk jag blev.

- Där är ju din vän från igår älskling, sa Selena med ett glatt leende och fortsatte:

- Ska vi inte göra sällskap med dom, dom kanske ska till stan eller något?

- Naaa, det är lugnt. Hon är ju ny, hon vill väl bara ha lite space liksom, lära känna folk. Sa jag med ett snett leende.

- Som om man inte vill lära känna Justin Bieber, mumlade hon förvirrat.

Vi höll ett avstånd på 15 meter bakom dom hela tiden, och varje gång han kom för nära henne ville jag bara döda honom. De svängde av vid vägen; antagligen för att de skulle gå mot affären. Kul för dom då, tänkte jag.

Selena och jag svängde av åt andra hållet i och med att vi skulle till parken. Väl framme bredde vi ut filten och vi lade oss och solade i bara badkläder. Selena har sjukt snygg kropp, men so does Hope... Vad är grejen med att jag jämför dom hela tiden? Selena är den jag har, inte Hope.

Det var helt sjukt hur mycket jag och Simon hade att prata om, fastän vi inte hade setts på 6 år! Jag insåg hur mycket jag hade saknat honom, och han hade blivit galet snygg faktiskt. Vi mötte upp Mel och vi promenerade till parken. Det var så sjukt varmt och jag höll på att svettas ihjäl i mina kläder som såkalrt bestod mest av svart. Simon tog av sig tröjan och damn, jag försökte att låta bli att stirra men det gick inte... Han la sig ner på filten och skrattade åt mig:

- Du ser ut att brinna upp, jag hoppas verkligen att du har bikini med dig!

- Hon är väl inte dum heller, sa Mel och drog av sig klänningen.

Jag drog av mig mina kläder och jag såg i ögonvrån att Simon bet sig i läppen; han gillade vad han såg.

Jag och Selena hade lagt oss i ett hörn av parken; det var så jobbigt med alla fans. Dock var parken nästan folktom idag, antagligen eftersom att det var så himla varmt idag.

En bit bort satt två tjejer och en kille på en filt och snackade, gud vad mysigt att bara vara som dom, normala utan kärleksproblem och fans. Jag älskar mina fans men ibland blir det för mycket.

Plötsligt reste sig en av tjejerna sig upp och vrålade:

- VILKEN GLASS SKA NI HA DÅ?! Medans hon sprang bort mot kiosken.

- Piggelin och twister! Ropade en röst som jag kände igen. Hope. Min Hope. Det var alltså hon som satt där på filten...

Jag fick ont i magen, men jag kunde inte låta bli att kolla. Hon och killen satt helt ensamma och jag blev nervös och svartsjuk. Varför känns det såhär, Selena är ju bredvid mig? Plötsligt stänkte Hope vatten på killen, och han stänkte tillbaka. Vattenkriget mellan dom var ett faktum, damn vad hon var snygg i sin bikini och damn vad ont det gjorde att se hans händer på hennes kropp när dom låtsades brottas. Till slut låg dom i en hög, helt blöta och bara skrattade. Jag tittade på Selena som sov och sedan på Hope och killen. Jag ville bara gå fram och fråga vad de höll på med, men jag ägde ju inte henne... Plötsligt satt de så nära varandra att de kunde snudda varandra, och eftr några sekunder så kysstes dom. Det var ingen lång kyss men det gjorde så jävla ont att se, jag trodde att jag skulle dö rakt på plats. Hope ställde sig upp och skrattade och tittade sedan bort mot mitt håll. Hon fick syn på mig, och jag förstod att hon visste att jag hade sett. Åt helvete med allt.

---

Om den inte kommer upp nu blir jag galen! Kommentera :)

Jag blev alldeles knäsvag av att se honom le tillbaka mot mig, så jag vände bort ansiktet. Det här kändes så konstigt, det kändes som en dröm. En bra eller dålig? Jag vet inte. Nu började mitt nya liv, i Atlanta. Jag log mot mamma för att jag skulle slippa alla frågor. TUR att de hade sovit hela flygresan, annars hade det väl blivit kalabalik om de hade sett mig kyssa en kille.

Mamma och jag satte oss i taxin medans pappa lade in vårat bagage i taxin. Tydligen så hade alla möbler redan anlänt till huset, det måste varit skönt för pappa. Klockan var 11 på kvällen och det var sjukt hur trött jag var... Jag förberedde mig på en lång bilresa men rätt som det var var vi framme; resan tog bara 20 minuter. När vi kom fram till huset fick jag en chock! Visst hade mamma och pappa berättat att det skulle vara ett bättre hus än i L.A, men det här var ju sjukt. Det var en vit villa med en enoooorm trädgård.

- Så vad tycker du gumman? Sa pappa och log mot mig

- Det är ju stört stort! Hur hade ni råd med det här? Sa jag chockat. Egentligen var det en ganska dum fråga för min pappa hade ett väldigt bra jobb, och min mamma med för den delen.

- Oroa dig inte för det du gumman. Men vänta tills du ser insidan! Och poolen!

Vid det här laget var mina ögon runda som klot.

- Vänta... EN POOL? JISSES alltså! Sa jag och skrattade.

Vi alla småsprang med packningen fram till dörren och mamma låste sakta upp. Dörren gled upp och det första jag såg var en enorm hall, sedan en enorm trappa upp till en övervåning. Möblerna stod huller om buller men i mitt, mammas och pappas och i sällskapsrummet hade pappa redan hunnit möblera.

Jag sprang upp på mitt rum och gjorde mig hemmastadd, men jag var så sjukt trött så jag bara la mig på sängen funderade på det mesta. Men jag undvek att tänka på Justin.

- Hope gumman? Ropade mamma.

- Jaaa? Skrek jag.

- Är du snäll och springer och köper vanilj och krossad chokladglass, vi vill fira! Sa hon med ett skratt.

- Haha, okej då mamsen, sa jag och var glad över att se mamma glad efter Dylans död.

Jag sprang ner och hämtade pengar och drog samtidigt på mig nya kläder. Såklart man vill vara snygg, man vet ju faktiskt inte vem man kan stöta på... Det fick bli en armyinspirerad skjorta över ett svart fodral tillsammans med ett par boots. Enkelt, men snyggt.  gick till affären som låg ca 500 meter bort. Tur att den var så nära, för annars skulle jag aldrig hittat, jag var ju trots allt heeelt nyinflyttad. Påvägen tillbaka såg jag plötsligt hur en stor svart bil stannade strax innan vårt hus. Konstigt, tänkte jag.

Det hade varit galet mycket fans på flygplatsen och det skulle inte förvåna mig om det hade tagit minst 40 minuter för mig att ta mig ut därifrån. Väl utanför mötte Selena upp mig och jag tyckte verkligen om henne, det gjorde jag... Men det kändes bara så fel. Allt kändes fel. Jag tänkte på Hope, men var det för att jag gillade henne mer eller för att jag bara inte ville såra henne?

- Justin... Vad tänker du på? Sa Selena och tog min hand inne i Kennys bil.

- Ingenting, är trött bara. Sa jag.

- Jag förstår det, men vi är snart hemma hos dig. Jag har saknat dig så mycket, sa hon och log gulligt mot mig.

- Och jag dig, sa jag och log mot henne, fast mina tankar var riktad mot en helt annan tjej.

När vi närmade oss mitt hus tittade jag ut och jag kände mig bara lycklig över att vara hemma. Jag visste ju iallafall att Hope var i Atlanta, så helt omöjligt är det inte att jag får se henne. Fan, jag måste sluta tänka så! Jag ska tänka på Selena. Selena. Selena. Men det funkade inte.

Vi körde förbi den vita vancouvervillan som hade just hade blivit såld, och jag såg att vi hade fått nya grannar.

Kul med nytt folk iallafall, hoppas bara inte att det är ett galet fan.

- Justin, jag mår illa...  Jag är åksjuk tror jag, sa Selena ynkligt.

-Kenny, stanna bilen. Selena och jag går ifrån vancouvervillan, vi bor ju bara två hus ifrån och inget kan hända.

- Okej då, grymtade Kenny och fortsatte sedan:

- Hojta till om det händer nåt för då kommer Kennyboy! Sa han och skrattade ihjäl sig och jag kunde inte låta bli att flina.

Ut ur bilen klev en kille och en tjej. Säkert ett kärlekspar, tänkte jag för mig själv. Helvete vad ont det gör att tänka på kärlek, jävla Justin!

Paret stod där en stund och väntade på att bilen skulle köra iväg, och sedan stod de och skrattade och småflirtade med varandra.

- Great... Sa jag högt för mig själv.

Jag orkade inte bry mig så jag gick snabbt förbi dem, fast det kändes som om jag hade tusen fjärilar i magen.

Jag skyndade mig och jag var nästan framme när jag hörde en bekant röst säga mitt namn. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista när jag vände mig om.

Hope? Vad gör hon här? Har HON flyttat in i vancouvervillan?

Hope? Sa jag, utan att tänka mig för.

- Eh, oj hej Justin! Sa hon och log mot mig men jag såg att hon tyckte att situationen var jobbig.

Hon var så jävla snygg, rent ut sagt. Hon var så vacker.

-Haha, va? Sa Selena förvånat.

- Haha, ja stötte bara på den här tjejen på planet, råkade snubbla in i henne bara, inget mer med det, sa jag och gjorde en hairflip. FAN vad håller jag på med? Varför ljuger jag? Jag såg hur Hopes leende försvann.

Selena tittade konstigt på mig.

-Jaa, alltså jag började blöda lite och hon fixade plåster och så. Sa jag och skrattade till. VARFÖR ljuger jag?

Vad håller han på med? Skäms han över mig? Fyfan vad dåligt, fyfan... Fast egentligen finns det ju ingen anledning att berätta det, vi är ju inte ihop och han vill väl inte förstöra mellan honom och Selena. Men hur kunde han låta så avfärdande, som om jag var vem som helst?

- Aaaw, älskling!  Sa Selena och kysste honom och fortsatte sedan

- Då får jag väl tacka dig, H... Vad hette du nu igen?

- Hope.

- Tacka dig för att du räddade livet på min älskling!

Selena började kyssa honom mer och Justin besvarade kyssen.

- Aa.. Men jag ska gå in nu, vi ses! Sa jag och kämpade för att inte börja gråta.

- Vänta! Ropade Justin.

Både jag och Selena tittade förvånat på honom.

- Eller ja, alltså. Vi hörs. Sa han och gjorde ännu en hairflip.

Selena och jag började gå hem till mig och jag såg hur Hope gick in till sig. Jag hatade mig själv, vad hade jag gjort... Det här var så svårt!

När vi var hemma poppade vi popcorn och satte på en film, men inte kort därefter så somnade Selena.

Klockan var inte mer än kvart i tolv så det fanns en risk att Hope inte sov ännu. Jag bestämde mig för att glida i mina älskade supras och gå dit. Jag behövde få prata med henne.

Jag smög in till deras trädgård och såg direkt Hope stå i fönstret. Jag kastade en liten sten på hennes fönster och och visslade lite tyst; Jag ville ju inte väcka hennes föräldrar. Hon reagerade direkt och kollade ner på mig för att sedan dra ner persiennen.

Dan, hon ville inte prata med mig... Jag tänkte inte ge mig, never say never! jag fortsatte kasta stenar på fönstret och tillslut hörde jag hur altandörren öppnades och ut kom världens finaste tjej.

- Jag vill bara förklara... Började jag.

- Du behöver inte förklara något för mig, lämna mig bara ifred, väste hon och jag såg att hon hade gråtit. Jag tog tag i hennes hand och tog henne i min famn men och ryckte sig loss och upprepade:

- Lämna mig ifred, Bieber.

- Men jag trodde att du visste... Om Selena... Det står ju i tidningarna.. och så... mumlade jag.

- Varför fan skulle jag vilja läsa om era liv? Tror du att du kan bete dig hur svinigt som helst för att du är Justin Bieber?... Så det var mitt fel, för att jag inte läste skvallerpressen eller? Bara gå nu, Justin.

Sedan gick hon in och låste om sig och hon ägnande mig inte ens en blick. Det kändes som jag hade fått mitt hjärta krossat. Mina känslor gjorde mig förvirrade och jag satte mig ner i gräset och grät ljudlöst.

---

OMG haha nu fick ni en superlång del, nu förtjänar jag mycket kommentarer!

- Hope, snälla låt mig förklara. Snälla. Sa jag desperat.

- Och jag ber dig att gå Justin. Snälla gå.

- Låt mig förklara! Snälla Hope du måste förstå.

- Så förklara då Justin. Berätta för mig hur det här kan ha en förklaring.

- Jag... Alltså... Jag vet inte hur jag ska förklara, sa jag och sänkte huvudet.

- Du är precis som alla andra killar. Och jag fattar inte hur jag kunde tro att du skulle gilla mig, du är världskändis Bieber. Du kan få vem som helst, och du har valt Selena. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum... Sa hon och tittade ut genom fönstret.

- Hope...

- Justin, det är en timme kvar på den här flygresan. Vi kommer aldrig att träffas igen så låt mig bara vara ifred nu.

När hon sa det där sista högg det till i mitt hjärta. Det var inte som hon trodde. Det var inte som hon trodde! Jag visste bara inte hur jag skulle förklara det på ett bra sätt, det var så... Svårt? Jag ville verkligen inte lämna henne här, men som hon sa. Det var en timme kvar på flygresan, och vi skulle aldrig mer ses. Jag ville göra det bästa av situationen och bara umgås med henne, men om hon bad mig gå så var jag tvungen att respektera det. Jag fattar bara inte varför jag reagerar så starkt, jag är ju förfan kär i Selena. Eller är jag? Hur kan man ens gilla någon efter några timmar på ett flygplan?

- Jag ska göra som du vill... Men tro inte att JAG vill det här, sa jag och kollade på henne.

- Ärligt talat så blir det bäst såhär. Du har ditt och jag mitt. Det känns absurt att stå och diskutera det här med Justin Bieber... Sa jag och tittade honom djupt i ögonen.

- Bara för att jag är Justin Bieber? Hur kan du ens se det så? Om jag hade varit någon random kille, då hade du fortfarande pratat med mig alltså?

- Nej, verkligen inte. Men nu är det du och jag och Selena, och ärligt talat; vad är våran fling värd om man jämför med det du känner för henne? Känns bara patetiskt av mig, alltihop.

Jag kunde inte sluta älta att han var en superstjärna. Han var famous, men han hade kysst mig. What for?...

- Vi kanske kommer ses någon gång, Justin, sa jag och reste mig upp för att krama honom hejdå.

- Kan vi inte bara vara vänner åtminstone? Tills vidare? Sa Justin och tittade på mig med hundögon.

- Det går ju inte dummer... Jag skulle inte trivas med det och det är bäst att vi gör såhär, innan vi gör en sån stor grej av det hela. Det här ÄR inte ens en stor grej, vi har känt varandra i... tre timmar, fyra? Planet är framme om 20 minuter och då kommer vi aldrig behöva stöta på varandra igen.

- Jag kanske vill stöta på dig igen...Mumlade han.

- Gör det inte svårare än det är, sa jag och tittade in i hans vackra, vackra ögon. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta. Vad är det med mig? Jag kan inte falla för Justin Bieber, och speciellt inte efter fyra timmar.

Hon kanske hade rätt. Jag ville inte såra Selena, men Hope fick det att låta som att allt var slut. Vilket det nog var... Men hur kunde det bli såhär? Hur kunde jag falla för en tjej på fyra timmar, det är emot alla regler. Speciellt inom kändisskapet, jag vet ju att tjejer låtsas gilla mig för att jag är känd.

- Vi kanske ses då, Hope... Mumlade jag tyst och besvarade äntligen hennes kram.

Men det var inte sant. Klart som fan att det inte var sant. När skulle vi stöta på varandra? På en av mina konserter bland tusentals skrikande fans? Hon är inte ens det största fanet av mina låtar... Herregud, jag vet inte ens vart hon var påväg? Vart skulle hon? Jag kommer aldrig mer att få se henne och av någon anledning så högg det till inom mig.

Jag gick till min plats och började packa ihop mina grejer, medans jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Skärp dig Bieber, sa jag tyst för mig själv.

Nu hade flygplanet landat, och folk började stiga av. Först andraklassarna, och sedan vi i förstaklassen. Jag såg hur folk gick genom skywalken in till gaten, och mitt i vimlet vände hon sig om och gav mig ett sista leende. Hope.

---

Kommentera! Vad händer nu, är det här slutet?

Jag reste mig upp och kollade djupt in hennes gröna ögon. Damn vad hon var vacker. Och fan vad fel det var av mig att tänka såhär. Selena är den jag ska tänka på.

Vi stod så länge, och bara tittade på varandra. Jag tittade in i hans underbart bruna ögon och bara grät. Jag grät så att jag skakade. Herregud, han måste tro att jag är ett psykfall.

Han tog några prövande steg emot mig och slöt sedan sina armar runtom mig. Han luktade så otroligt gott och jag hade inte känt mig såhär trygg i någons famn sen Dylans. Justin backade några steg och lyfte försiktigt upp min haka; han var säkert ett halvt huvud längre än mig. Han smekte min kind och böjde sig sedan ner mot mig och kysste mig. Jag kände hur värmen steg i min mage och jag kysste honom tillbaka.

Efter någon minut tog jag huvudet åt sidan och bara log. Paret bredvid oss skrattade och himlade med ögonen;

- Ungdomar!

Jag vet ärligt talat inte varför jag kysste henne. Gillade inte jag Selena? För 5 timmar sedan skulle jag sagt självklart. Nu hade jag mött Hope och hon hade tagit mig med storm; hon var som ingen annan och på mindre än 3 timmar fick hon mig att falla.

För det var faktiskt sant. Jag hade verkligen fallit för henne. Jag gillade henne. Jisses, det här såg inte bra ut... Vad ska jag göra? Vad ska jag säga till Selena?... Vad ska jag göra med Hope? Tankarna virvlade i mitt huvud, men det enda jag kunde koncentrera mig på var Hopes läppar, hennes lukt, hennes hår. Hela hon var fantastisk.

- Justin? viskade hon tyst.

- Mm? mumlade jag i hennes öra.

- Du luktar gott... sa hon lite generat.

DAMN vad söt hon var! Allt jag ville var att kyssa henne igen, men det kändes inte rätt mot Selena.

- Du med shawty, viskade jag.

Kallade han mig just shawty? Shit vad han är söt... Trodde inte att en kille kunde vara såhär, och speciellt inte Justin Bieber. Varför kysser han mig av alla?

Jag satte mig ner i fåtöljen och drog ner Justin bredvid mig.

Han vände sig emot mig och kysste mig igen.

- Jag tror att jag har Bieberfever, sa jag och rodnande

- Aaaw, baby.. Sa han och log mot mig och fortsatte sedan:

- Förlåt om jag frågar, men vem är denna Dylan?

- Det är okej... Det är min storebror. Han dog för en månad sen i en bilolycka. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare för han var mitt allt, och jag kommer aldrig att glömma honom. jag kunde prata med honom om allt, han visste allt om mig... Och nu finns han inte mer? Hur kan det vara så?

Det vart tyst en stund, jag antog att Justin inte visste vad han skulle säga. Jag slöt ögonen och kunde höra Dylan skratta och busa med mig, jag såg oss två framför mig när vi var små, hur vi brukade springa i trädgården. Jag har så många minnen av Dylan som jag aldrig kommer att glömma, jag minns hur stolt han var över mig, jag fick alltid vara med han och hans kompisar, han skämdes aldrig över mig. Min älskade storebror.

- Jag är så ledsen... Så otroligt ledsen. Om Jaxon eller Jaz dog... sa han och hans röst bröts.

- Det är okej Beaver, sa jag och log retligt mot honom. Jag ville komma bort från det här samtalsämnet.

- Beaver?! Det ska du får för! Sa han och började kittla mig tills jag höll på att dö.

- Sluta, sluta! Sa jag och kippade efter luft.

Okejdå, bara för att du är så söt... Sa han och kysste mig.

Jag lutade mig sedan mot hans axel och somnade lycklig, även om tankarna på Dylan fanns kvar så kändes det skönt att Justin stöttade mig när det gällde Dylan, och att jag kunde lita på honom. Vi hade bara känt varandra under några timmar men vi hade kommit varandra så himla nära.

Herregud, stackars Hope... Hon var så fin. Jag kollade ner på hennes ansikte log och fällde sedan upp locket på min macbook som jag hade i min väska. Direkt när jag satte på den dök bilden av mig och Selena upp när vi kysstes i Las Palmas. Selena... Älskade Selena. Vad håller jag på med? Jag klickade upp albumet med mig och Selena och började bläddra igenom alla bilder. Jag och Selena när vi kysstes i solnedgången, jag och Selena när vi hade glasskrig. Jag och Selena när vi låg och myste i sängen, jag och Selena hand i hand längs stranden i Las Palmas.

- Justin... Vem... Vem är det? Är det Selena?

Jag tittade ner på Hope och tänkte "fan nu är det kört".

- Det är inte som du tror, Hope...

- Är ni ihop?

- Men det är inte som du tror! Jag lovar, sa jag förtvivlat.

- Kan du bara gå nu. Jag orkar inte lyssna mer. Gå härifrån och och kom inte tillbaka.

Jag bad honom gå en sista gång.

---

Hehe vad tycker ni? Vad kommer hända nu?

Minst 13 kommentarer för nästa del!

- Hope stanna då! Ropade jag högre, men fortfarande ganska tyst för jag ville inte väcka uppmärksamhet, gud vet vad som skulle hända då. Jag är ju trots allt världens kändaste 16-åring.

Jag såg hennes ryggtavla försvinna långt bort tillbaka till våra platser.

Shit... Det var ju inte som hon trodde. Var hon sur? Var hon arg? Jag skulle ju bara hjälpa Mandy som hon hette att ta bort blodet från läppen... För inte kunde väl Hope tro att Mandy och jag... Aa, kysstes eller något? Vafan, varför bryr jag mig ens? Jag älskar Selena och jag känner knappt Hope. Jag har känt henne i två timmar... Jag försökte skaka av mig känslan och fokusera på Selena. Jag försökte föreställa mig Selenas ansikte, det var ju trots allt två månader sen vi sågs. Men så fort jag tänkte på Selena såg jag Hopes söta leende och hennes djupt gröna ögon.

Jag försökte skratta bort det tyst men jag var tvungen att medge att jag hade fått känslor för henne. Herregud, efter två timmar Justin? Jag ville verkligen inte såra henne, det var det sista jag ville göra.

- Ursäkta Mandy, det var trevligt att träffas och hoppas att du kommer på min turné! Sa jag och försökte låta så trevlig som möjligt, men jag orkade verkligen inte med något galet fan just nu.

- Hehe, ja det var trevligt att träffa dig på det här något udda sättet också, hoppas vi ses igen! Sa hon och kramade om mig.

Jag var tvungen att medge att Mandy var outstanding snygg, men inget jämfört med Hop.. Selena. Selena menade jag såklart!

Jag gick och satte mig i flygfåtöljen och försökte koncentrera mig på tetrisspelet, men det slutade alltid med att "YOU LOSE" kom upp med stora bokstäver på skärmen.

- Fan det här går ju bara inte! Sa jag lite för högt, för plötsligt stod mamma utanför mitt bås.

- Vad är det som inte går gubben? Sa hon lite oroligt.

- Eh, nej inget... Spelet! Spelet alltså... Jag suger på det haha, sa jag och hoppades desperat på att hon gick på min lögn. Jag kunde ljuga för journalister, pressen och fans, men när det kom till min mamma tog det stopp. Hon hade alltid ställt upp för mig och jag fick alltid dåligt samvete när jag ljög ens det lilla minsta för henne.

- Säker älskling? Sa hon, fortfarande med ett bekymrat ansiktsuttryck.

- Haha, jaa. Du skulle se mig spela, jag är urkass! Sa jag och log mot henne.

- Haha, det kan jag tänka mig sa hon retligt och fortsatte sedan:

- Jag tänkte sova nån timme, det är ju två timmar kvar av resan och det finns inte så mycket att underhålla sig med här.

- Okej, sov så gott då!

- Natti natti!

Jag försökte skingra tankarna, men jag kände verkligen att att jag var tvungen att säga sanningen till Hope, fastän jag inte ens var skyldig henne det. Vem tror hon att hon är? Jag är Justin Bieber, jag kan få vilken tjej jag vill... Tänkte jag medans jag stegade bort mot hennes bås.

När jag hade satt mig i fåtöljen kände jag bara för att gråta. Visst hade jag läge, för mamma och pappa sov ändå. Men jag hade ingen lust att gråta över en världskändis, det kändes bara så... Patetiskt. Jag tog istället fram papper och penna och började skriva.

Efter ett tag kände jag hur tårarna steg i ögonen och smällde igen blocket och rusade till toaletten för att kunna gråta ostört.

Jag kom fram till Hopes fåtölj men det var tomt. Är jag på fel ställe? Tänkte jag förvirrat. Men nej, för där låg hennes ipod. Jag bestämde mig för att slå mig ner och säga förlåt, hon såg så otroligt... Ja, jag vet inte. Ledsen, arg?... När jag satt mig ner såg jag ett block och jag bestämde mig för att öppna det.

Det första jag såg var "Dylan" med mjuka, snirkliga bokstäver. Jag började läsa:

- Vafan? Sa jag högt för mig själv. Hon springer iväg när jag gör rent ett sår, men hon tycker att det är helt okej att skicka kärleksbrev till höger och vänster. Jag vet inte varför men jag kände ett sting att svartsjuka.

Jag tvättade ansiktet och gick till min plats. När jag kom tillbaka satt Justin där, och jag såg hur han läste något. Han såg inte glad ut när jag kom dit, var HAN sur för jag hade blivit en aning sårad eller? Tänkte jag för mig själv.

-Vadfan är det här? Utbrast han högt.

Jag gick fram och kollade vad han läste... Det kunde inte vara sant, han hade öppnat mitt block. Det jag fick av Dylan. Jag kände hur ilskan bubblade upp.

- Justin... Varför kollar du i MITT block? Halvskrek jag.

- Du blir helt jävla pissed när jag hjälper en tjej att tvätta rent hennes sår, men själv sitter du och skickar kärleksbrev till nån jävla Dylan?

- Säg inte sådär om honom! Sa jag och fortsatte sedan:

- Dylan är inte min kille. Kan du bara dra. Dra åt helvete.

Vänta nu... Om han inte är hennes kille, vem är han då? Tårarna strömmade ner för hennes ansikte och hon var vackrare än aldrig förr, ja iallafall vackrare än dom andra två timmarna jag hade känt henne.

- Förlåt, men snälla gå. Bara gå, viskade hon tyst.

---

Sååå, vem är denna Dylan om det inte är hennes pojkvän? Varför skickar hon kärleksbrev, är det ens ett kärleksbrev? Varför reagerar hon så otroligt starkt på det Justin säger? Minst 7 kommentarer!

- Hope, det sista flyttlasset har gått för längesen, vi måste åka nu! Ropade mamma.

- Jaja, jag kommer ska bara på toa först, sa jag och suckade djupt medans jag försökte memorera hur allting såg ut i våran underbara, perfekta, vackra villa på Sunrise Boulevard 21 eftersom att det förmodligen var sista gången jag skulle få se den.

Jag kan inte fatta att mina föräldrar är så egoistiska! Hela mitt liv finns här i Los Angeles, alla mina vänner, mina favoritaffärer, mina favoritresturanger, men nu måste jag alltså flytta härifrån. Jag suckade djupt och slängde en blick på mig själv i spegeln, och två djupt klargröna ögon tittade tillbaka. Nåja, utseendet var det inget fel på iallafall. Mitt gyllenbruna vågiga hår låg i en enkel men stilren mittbena, och jag hade ärvt min mammas gyllenbruna hy. Mina läppar var ljusa och fylliga och under dem så doldes två jämna, vita tandrader. Jag kände hur tårarna började stiga ur mina gröna ögon; fan vad jag inte vill flytta. Jag blinkade till med mina sotsvarta långa ögonfransar i hopp om att tårarna skulle sluta rinna, förgäves.

Jag stod och betraktade mig själv i spegeln och tänkte "skärp dig Hope, var inte så barnslig". Precis när jag tryckte ner handtaget hörde jag mamma ropa för kanske fjärde gången:

- HOPE! Nu går bilen så snabba på gumman.

- Jaja, jag kommer!

Jag gick ner för trappan och försökte undvika att möta mammas ögon, för jag ville inte att hon skulle se att jag hade gråtit. Jag skulle bara få höra samma visa om och om igen "Förlåt gumman men du ska se att det blir bra. Jag var tvungen att ta det här jobbet, du kommer få det så bra i Atlanta älskling".  Yeah right, jag kan inte vänta...!

- Har du gråtit gumman? Du vet att du kan prata med mig och pappa om allting hjärtat, om du vill så kan vi kansk..

- NEJ jag har inte gråtit och NEJ jag vill inte prata om det, kan vi bara åka nu eller?!

- Ja självklart gumman, sa pappa som precis hade kommit tillbaka från affären där han hade handlat färdkost till våran långa resa. Jag hade alltid varit min pappas lilla ögonsten och jag skulle nog alltid vara det, vad jag än hittade på...

Jag hoppade i mina vita converse och bestämde mig för att ta jackan i handen; det var ovanligt varmt idag. Jag småjoggade ut till bilen och mamma och pappa var tätt bakom om mig. Jag satte mig i baksätet och pappa tog plats bakom ratten medans mamma satte sig bredvid honom. Pappa började gasa på långsamt och jag kände hur tårarna steg i ögonen igen. Jag var inte redo för det här. Jag lämnade hela mitt liv bakom mig och mina föräldrar sket i det totalt. Vi rullade ut från vårt älskade kvarter och jag blev så fruktansvärt arg på hur mina föräldrar struntade i mig.

Det tog bara 20 minuter till flygplatsen och där inne gick det ovanligt snabbt, vi behövde bara vänta tio minuter på att få stiga på planet. Väl inne i planet slog vi oss ner i våra lyxiga stolar; pappa hade såklart köpt första klassbiljetter, som om det skulle göra allt bättre... Jag kände mig så otroligt arg och besviken, men framförallt trött. Sedan måste jag slumrat till för helt plötsligt vaknade jag och kände ett otroligt sug efter swedish fishs. Jag bestämde mig för att gå till baren i flygplanet för att köpa ett paket eller två. Påvägen ditt nynnade jag på Baby, och fan vad den låten satte sig på huvudet! Jag som inte ens gillade honom, han var så... överskattad? Jag vet inte, men han verkade tro att han ägde världen.

Mina fans är otroliga, vilka spelningar jag haft alltså! Den här turnén har varit awesome, men jag längtade efter min egna säng, och mina vänner. Mina älskade vänner befann sig dock i Stratford och det var inte dit "hem" jag skulle nu. Jag skulle "hem" till Atlanta, men jag fick iallafall min egna säng. Jag måste sett fundersam ut när jag klev på planet för mamma frågade hur det var med mig.

- Det är ingenting, det ska bara bli skönt att komma hem och sova ut, sa jag med ett snett leende.

- Det förstår jag gubben, du måste säga till om det blir för mycket för dig!

- Mamma, det här kan aldrig blir för mycket för mig. Jag har kommit ända hit tack vare mina fans och jag tänker aldrig svika dem.

- Det förstår jag Justin men ibland måste du också vila ut för att kunna göra ditt bästa, och du vill väl att dina fans ska få se din bästa sida? sa mamma med ett retligt leende.

- Haha, kul mamma. Jag är Justin den store, av mig finns det inga dåliga sidor!

- Nog snackat om det, nu får du ta på kepsen och luvan så att inte allt för många känner igen dig, sa hon med ett leende som fick mig att förstå att hon tyckte att jag hade varit rolig.

Vi skulle sitta i första klass och där var det iochförsig relativt lugnt eftersom att man fick ett "eget" litet bås att sitta i med fåtölj och så, så jag skulle nog få vara ifred för en gångs skull. Jag slog mig ner i fåtöljen och plockade upp mina swedish fishs och slukade nästan hela paketet på en gång. Fan vad rastlös jag var, det kändes som att flygresan skulle ta evigheter och den hade inte ens börjat! Kul... Jag bestämde mig för att gå till baren för att ta en cola och se om det fanns nåt kul där, man kanske kunde få en film att kolla på? Det var ju ändå första klass jag satt i...

Jag började promenera och plötsligt så måste flygplanet hamnat i en luftficka för rätt som det varjag in i en tjej som såg ut att vara i min ålder.

- Ooj, hehe.. Förlåt! Sa jag och kollade generat upp på tjejen, som förresten hade fantastiskt gröna ögon.

- Haha, det är lugnt... vänta, Justin Bieber? sa tjejen flirtigt men förvånat.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag stod där som ett fån och bara stirrade. Fan, jag är Justin Bieber och jag har varit i tusen pinsamma situationer och den här skiljer sig inte från någon annan, ändå så kan jag inte komma på någon smart att säga. Kunde inte hon säga nåt? Typ "Jag gillar dina låtar" eller vad som helst.

Jag fick syn på att hon höll i ett paket swedish fishs och frågade:

- Haha jo det är jag. Gillar du också swedish fishs eller?

- Haha, också? Jo men det gör jag ;) sa hon.

Fan nu gjorde jag bort mig igen. Varför sa jag också, hur skulle hon veta att jag också gillade dem när jag inte ens höll i ett paket?

- Men om du ursäktar mig så ska jag gå och sätta mig igen och typ sova, den här flygresan kommer ta evigheter och jag vill bara få det överstökat, sa hon med ett leende.

- Nej men självklart, gå och sov du, själv är man ju ganska upptagen som du kanske vet, sa jag flirtigt när jag återfått fattningen igen.

Hon log och gick gå iväg, och damn hon var snygg. Hon vet vad stil är, det är ett som är säkert. Hennes slitna jeansshorts satt perfekt på hennes rumpa, och hennes randiga linne satt som en smäck på henne.

---

Vad tyckte ni? Kommentera! Jag vill ha minst fem kommentarer haha. Det kommer bli mer spännande sen, men man måste ju komma in i det hela haha.