- Hope, det sista flyttlasset har gått för längesen, vi måste åka nu! Ropade mamma.

- Jaja, jag kommer ska bara på toa först, sa jag och suckade djupt medans jag försökte memorera hur allting såg ut i våran underbara, perfekta, vackra villa på Sunrise Boulevard 21 eftersom att det förmodligen var sista gången jag skulle få se den.

Jag kan inte fatta att mina föräldrar är så egoistiska! Hela mitt liv finns här i Los Angeles, alla mina vänner, mina favoritaffärer, mina favoritresturanger, men nu måste jag alltså flytta härifrån. Jag suckade djupt och slängde en blick på mig själv i spegeln, och två djupt klargröna ögon tittade tillbaka. Nåja, utseendet var det inget fel på iallafall. Mitt gyllenbruna vågiga hår låg i en enkel men stilren mittbena, och jag hade ärvt min mammas gyllenbruna hy. Mina läppar var ljusa och fylliga och under dem så doldes två jämna, vita tandrader. Jag kände hur tårarna började stiga ur mina gröna ögon; fan vad jag inte vill flytta. Jag blinkade till med mina sotsvarta långa ögonfransar i hopp om att tårarna skulle sluta rinna, förgäves.

Jag stod och betraktade mig själv i spegeln och tänkte "skärp dig Hope, var inte så barnslig". Precis när jag tryckte ner handtaget hörde jag mamma ropa för kanske fjärde gången:

- HOPE! Nu går bilen så snabba på gumman.

- Jaja, jag kommer!

Jag gick ner för trappan och försökte undvika att möta mammas ögon, för jag ville inte att hon skulle se att jag hade gråtit. Jag skulle bara få höra samma visa om och om igen "Förlåt gumman men du ska se att det blir bra. Jag var tvungen att ta det här jobbet, du kommer få det så bra i Atlanta älskling".  Yeah right, jag kan inte vänta...!

- Har du gråtit gumman? Du vet att du kan prata med mig och pappa om allting hjärtat, om du vill så kan vi kansk..

- NEJ jag har inte gråtit och NEJ jag vill inte prata om det, kan vi bara åka nu eller?!

- Ja självklart gumman, sa pappa som precis hade kommit tillbaka från affären där han hade handlat färdkost till våran långa resa. Jag hade alltid varit min pappas lilla ögonsten och jag skulle nog alltid vara det, vad jag än hittade på...

Jag hoppade i mina vita converse och bestämde mig för att ta jackan i handen; det var ovanligt varmt idag. Jag småjoggade ut till bilen och mamma och pappa var tätt bakom om mig. Jag satte mig i baksätet och pappa tog plats bakom ratten medans mamma satte sig bredvid honom. Pappa började gasa på långsamt och jag kände hur tårarna steg i ögonen igen. Jag var inte redo för det här. Jag lämnade hela mitt liv bakom mig och mina föräldrar sket i det totalt. Vi rullade ut från vårt älskade kvarter och jag blev så fruktansvärt arg på hur mina föräldrar struntade i mig.

Det tog bara 20 minuter till flygplatsen och där inne gick det ovanligt snabbt, vi behövde bara vänta tio minuter på att få stiga på planet. Väl inne i planet slog vi oss ner i våra lyxiga stolar; pappa hade såklart köpt första klassbiljetter, som om det skulle göra allt bättre... Jag kände mig så otroligt arg och besviken, men framförallt trött. Sedan måste jag slumrat till för helt plötsligt vaknade jag och kände ett otroligt sug efter swedish fishs. Jag bestämde mig för att gå till baren i flygplanet för att köpa ett paket eller två. Påvägen ditt nynnade jag på Baby, och fan vad den låten satte sig på huvudet! Jag som inte ens gillade honom, han var så... överskattad? Jag vet inte, men han verkade tro att han ägde världen.

Mina fans är otroliga, vilka spelningar jag haft alltså! Den här turnén har varit awesome, men jag längtade efter min egna säng, och mina vänner. Mina älskade vänner befann sig dock i Stratford och det var inte dit "hem" jag skulle nu. Jag skulle "hem" till Atlanta, men jag fick iallafall min egna säng. Jag måste sett fundersam ut när jag klev på planet för mamma frågade hur det var med mig.

- Det är ingenting, det ska bara bli skönt att komma hem och sova ut, sa jag med ett snett leende.

- Det förstår jag gubben, du måste säga till om det blir för mycket för dig!

- Mamma, det här kan aldrig blir för mycket för mig. Jag har kommit ända hit tack vare mina fans och jag tänker aldrig svika dem.

- Det förstår jag Justin men ibland måste du också vila ut för att kunna göra ditt bästa, och du vill väl att dina fans ska få se din bästa sida? sa mamma med ett retligt leende.

- Haha, kul mamma. Jag är Justin den store, av mig finns det inga dåliga sidor!

- Nog snackat om det, nu får du ta på kepsen och luvan så att inte allt för många känner igen dig, sa hon med ett leende som fick mig att förstå att hon tyckte att jag hade varit rolig.

Vi skulle sitta i första klass och där var det iochförsig relativt lugnt eftersom att man fick ett "eget" litet bås att sitta i med fåtölj och så, så jag skulle nog få vara ifred för en gångs skull. Jag slog mig ner i fåtöljen och plockade upp mina swedish fishs och slukade nästan hela paketet på en gång. Fan vad rastlös jag var, det kändes som att flygresan skulle ta evigheter och den hade inte ens börjat! Kul... Jag bestämde mig för att gå till baren för att ta en cola och se om det fanns nåt kul där, man kanske kunde få en film att kolla på? Det var ju ändå första klass jag satt i...

Jag började promenera och plötsligt så måste flygplanet hamnat i en luftficka för rätt som det varjag in i en tjej som såg ut att vara i min ålder.

- Ooj, hehe.. Förlåt! Sa jag och kollade generat upp på tjejen, som förresten hade fantastiskt gröna ögon.

- Haha, det är lugnt... vänta, Justin Bieber? sa tjejen flirtigt men förvånat.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag stod där som ett fån och bara stirrade. Fan, jag är Justin Bieber och jag har varit i tusen pinsamma situationer och den här skiljer sig inte från någon annan, ändå så kan jag inte komma på någon smart att säga. Kunde inte hon säga nåt? Typ "Jag gillar dina låtar" eller vad som helst.

Jag fick syn på att hon höll i ett paket swedish fishs och frågade:

- Haha jo det är jag. Gillar du också swedish fishs eller?

- Haha, också? Jo men det gör jag ;) sa hon.

Fan nu gjorde jag bort mig igen. Varför sa jag också, hur skulle hon veta att jag också gillade dem när jag inte ens höll i ett paket?

- Men om du ursäktar mig så ska jag gå och sätta mig igen och typ sova, den här flygresan kommer ta evigheter och jag vill bara få det överstökat, sa hon med ett leende.

- Nej men självklart, gå och sov du, själv är man ju ganska upptagen som du kanske vet, sa jag flirtigt när jag återfått fattningen igen.

Hon log och gick gå iväg, och damn hon var snygg. Hon vet vad stil är, det är ett som är säkert. Hennes slitna jeansshorts satt perfekt på hennes rumpa, och hennes randiga linne satt som en smäck på henne.

---

Vad tyckte ni? Kommentera! Jag vill ha minst fem kommentarer haha. Det kommer bli mer spännande sen, men man måste ju komma in i det hela haha.