Haha jag veeeeet... men du måste ju medge att det är roligare att blogga om man får respons liksom ehhe :D

Tack för tipset, ska tänka på det :)

Jag reste mig upp och kollade djupt in hennes gröna ögon. Damn vad hon var vacker. Och fan vad fel det var av mig att tänka såhär. Selena är den jag ska tänka på.

Vi stod så länge, och bara tittade på varandra. Jag tittade in i hans underbart bruna ögon och bara grät. Jag grät så att jag skakade. Herregud, han måste tro att jag är ett psykfall.

Han tog några prövande steg emot mig och slöt sedan sina armar runtom mig. Han luktade så otroligt gott och jag hade inte känt mig såhär trygg i någons famn sen Dylans. Justin backade några steg och lyfte försiktigt upp min haka; han var säkert ett halvt huvud längre än mig. Han smekte min kind och böjde sig sedan ner mot mig och kysste mig. Jag kände hur värmen steg i min mage och jag kysste honom tillbaka.

Efter någon minut tog jag huvudet åt sidan och bara log. Paret bredvid oss skrattade och himlade med ögonen;

- Ungdomar!

Jag vet ärligt talat inte varför jag kysste henne. Gillade inte jag Selena? För 5 timmar sedan skulle jag sagt självklart. Nu hade jag mött Hope och hon hade tagit mig med storm; hon var som ingen annan och på mindre än 3 timmar fick hon mig att falla.

För det var faktiskt sant. Jag hade verkligen fallit för henne. Jag gillade henne. Jisses, det här såg inte bra ut... Vad ska jag göra? Vad ska jag säga till Selena?... Vad ska jag göra med Hope? Tankarna virvlade i mitt huvud, men det enda jag kunde koncentrera mig på var Hopes läppar, hennes lukt, hennes hår. Hela hon var fantastisk.

- Justin? viskade hon tyst.

- Mm? mumlade jag i hennes öra.

- Du luktar gott... sa hon lite generat.

DAMN vad söt hon var! Allt jag ville var att kyssa henne igen, men det kändes inte rätt mot Selena.

- Du med shawty, viskade jag.

Kallade han mig just shawty? Shit vad han är söt... Trodde inte att en kille kunde vara såhär, och speciellt inte Justin Bieber. Varför kysser han mig av alla?

Jag satte mig ner i fåtöljen och drog ner Justin bredvid mig.

Han vände sig emot mig och kysste mig igen.

- Jag tror att jag har Bieberfever, sa jag och rodnande

- Aaaw, baby.. Sa han och log mot mig och fortsatte sedan:

- Förlåt om jag frågar, men vem är denna Dylan?

- Det är okej... Det är min storebror. Han dog för en månad sen i en bilolycka. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare för han var mitt allt, och jag kommer aldrig att glömma honom. jag kunde prata med honom om allt, han visste allt om mig... Och nu finns han inte mer? Hur kan det vara så?

Det vart tyst en stund, jag antog att Justin inte visste vad han skulle säga. Jag slöt ögonen och kunde höra Dylan skratta och busa med mig, jag såg oss två framför mig när vi var små, hur vi brukade springa i trädgården. Jag har så många minnen av Dylan som jag aldrig kommer att glömma, jag minns hur stolt han var över mig, jag fick alltid vara med han och hans kompisar, han skämdes aldrig över mig. Min älskade storebror.

- Jag är så ledsen... Så otroligt ledsen. Om Jaxon eller Jaz dog... sa han och hans röst bröts.

- Det är okej Beaver, sa jag och log retligt mot honom. Jag ville komma bort från det här samtalsämnet.

- Beaver?! Det ska du får för! Sa han och började kittla mig tills jag höll på att dö.

- Sluta, sluta! Sa jag och kippade efter luft.

Okejdå, bara för att du är så söt... Sa han och kysste mig.

Jag lutade mig sedan mot hans axel och somnade lycklig, även om tankarna på Dylan fanns kvar så kändes det skönt att Justin stöttade mig när det gällde Dylan, och att jag kunde lita på honom. Vi hade bara känt varandra under några timmar men vi hade kommit varandra så himla nära.

Herregud, stackars Hope... Hon var så fin. Jag kollade ner på hennes ansikte log och fällde sedan upp locket på min macbook som jag hade i min väska. Direkt när jag satte på den dök bilden av mig och Selena upp när vi kysstes i Las Palmas. Selena... Älskade Selena. Vad håller jag på med? Jag klickade upp albumet med mig och Selena och började bläddra igenom alla bilder. Jag och Selena när vi kysstes i solnedgången, jag och Selena när vi hade glasskrig. Jag och Selena när vi låg och myste i sängen, jag och Selena hand i hand längs stranden i Las Palmas.

- Justin... Vem... Vem är det? Är det Selena?

Jag tittade ner på Hope och tänkte "fan nu är det kört".

- Det är inte som du tror, Hope...

- Är ni ihop?

- Men det är inte som du tror! Jag lovar, sa jag förtvivlat.

- Kan du bara gå nu. Jag orkar inte lyssna mer. Gå härifrån och och kom inte tillbaka.

Jag bad honom gå en sista gång.

---

Hehe vad tycker ni? Vad kommer hända nu?

Minst 13 kommentarer för nästa del!

- Hope stanna då! Ropade jag högre, men fortfarande ganska tyst för jag ville inte väcka uppmärksamhet, gud vet vad som skulle hända då. Jag är ju trots allt världens kändaste 16-åring.

Jag såg hennes ryggtavla försvinna långt bort tillbaka till våra platser.

Shit... Det var ju inte som hon trodde. Var hon sur? Var hon arg? Jag skulle ju bara hjälpa Mandy som hon hette att ta bort blodet från läppen... För inte kunde väl Hope tro att Mandy och jag... Aa, kysstes eller något? Vafan, varför bryr jag mig ens? Jag älskar Selena och jag känner knappt Hope. Jag har känt henne i två timmar... Jag försökte skaka av mig känslan och fokusera på Selena. Jag försökte föreställa mig Selenas ansikte, det var ju trots allt två månader sen vi sågs. Men så fort jag tänkte på Selena såg jag Hopes söta leende och hennes djupt gröna ögon.

Jag försökte skratta bort det tyst men jag var tvungen att medge att jag hade fått känslor för henne. Herregud, efter två timmar Justin? Jag ville verkligen inte såra henne, det var det sista jag ville göra.

- Ursäkta Mandy, det var trevligt att träffas och hoppas att du kommer på min turné! Sa jag och försökte låta så trevlig som möjligt, men jag orkade verkligen inte med något galet fan just nu.

- Hehe, ja det var trevligt att träffa dig på det här något udda sättet också, hoppas vi ses igen! Sa hon och kramade om mig.

Jag var tvungen att medge att Mandy var outstanding snygg, men inget jämfört med Hop.. Selena. Selena menade jag såklart!

Jag gick och satte mig i flygfåtöljen och försökte koncentrera mig på tetrisspelet, men det slutade alltid med att "YOU LOSE" kom upp med stora bokstäver på skärmen.

- Fan det här går ju bara inte! Sa jag lite för högt, för plötsligt stod mamma utanför mitt bås.

- Vad är det som inte går gubben? Sa hon lite oroligt.

- Eh, nej inget... Spelet! Spelet alltså... Jag suger på det haha, sa jag och hoppades desperat på att hon gick på min lögn. Jag kunde ljuga för journalister, pressen och fans, men när det kom till min mamma tog det stopp. Hon hade alltid ställt upp för mig och jag fick alltid dåligt samvete när jag ljög ens det lilla minsta för henne.

- Säker älskling? Sa hon, fortfarande med ett bekymrat ansiktsuttryck.

- Haha, jaa. Du skulle se mig spela, jag är urkass! Sa jag och log mot henne.

- Haha, det kan jag tänka mig sa hon retligt och fortsatte sedan:

- Jag tänkte sova nån timme, det är ju två timmar kvar av resan och det finns inte så mycket att underhålla sig med här.

- Okej, sov så gott då!

- Natti natti!

Jag försökte skingra tankarna, men jag kände verkligen att att jag var tvungen att säga sanningen till Hope, fastän jag inte ens var skyldig henne det. Vem tror hon att hon är? Jag är Justin Bieber, jag kan få vilken tjej jag vill... Tänkte jag medans jag stegade bort mot hennes bås.

När jag hade satt mig i fåtöljen kände jag bara för att gråta. Visst hade jag läge, för mamma och pappa sov ändå. Men jag hade ingen lust att gråta över en världskändis, det kändes bara så... Patetiskt. Jag tog istället fram papper och penna och började skriva.

Efter ett tag kände jag hur tårarna steg i ögonen och smällde igen blocket och rusade till toaletten för att kunna gråta ostört.

Jag kom fram till Hopes fåtölj men det var tomt. Är jag på fel ställe? Tänkte jag förvirrat. Men nej, för där låg hennes ipod. Jag bestämde mig för att slå mig ner och säga förlåt, hon såg så otroligt... Ja, jag vet inte. Ledsen, arg?... När jag satt mig ner såg jag ett block och jag bestämde mig för att öppna det.

Det första jag såg var "Dylan" med mjuka, snirkliga bokstäver. Jag började läsa:

- Vafan? Sa jag högt för mig själv. Hon springer iväg när jag gör rent ett sår, men hon tycker att det är helt okej att skicka kärleksbrev till höger och vänster. Jag vet inte varför men jag kände ett sting att svartsjuka.

Jag tvättade ansiktet och gick till min plats. När jag kom tillbaka satt Justin där, och jag såg hur han läste något. Han såg inte glad ut när jag kom dit, var HAN sur för jag hade blivit en aning sårad eller? Tänkte jag för mig själv.

-Vadfan är det här? Utbrast han högt.

Jag gick fram och kollade vad han läste... Det kunde inte vara sant, han hade öppnat mitt block. Det jag fick av Dylan. Jag kände hur ilskan bubblade upp.

- Justin... Varför kollar du i MITT block? Halvskrek jag.

- Du blir helt jävla pissed när jag hjälper en tjej att tvätta rent hennes sår, men själv sitter du och skickar kärleksbrev till nån jävla Dylan?

- Säg inte sådär om honom! Sa jag och fortsatte sedan:

- Dylan är inte min kille. Kan du bara dra. Dra åt helvete.

Vänta nu... Om han inte är hennes kille, vem är han då? Tårarna strömmade ner för hennes ansikte och hon var vackrare än aldrig förr, ja iallafall vackrare än dom andra två timmarna jag hade känt henne.

- Förlåt, men snälla gå. Bara gå, viskade hon tyst.

---

Sååå, vem är denna Dylan om det inte är hennes pojkvän? Varför skickar hon kärleksbrev, är det ens ett kärleksbrev? Varför reagerar hon så otroligt starkt på det Justin säger? Minst 7 kommentarer!

- Hope, det sista flyttlasset har gått för längesen, vi måste åka nu! Ropade mamma.

- Jaja, jag kommer ska bara på toa först, sa jag och suckade djupt medans jag försökte memorera hur allting såg ut i våran underbara, perfekta, vackra villa på Sunrise Boulevard 21 eftersom att det förmodligen var sista gången jag skulle få se den.

Jag kan inte fatta att mina föräldrar är så egoistiska! Hela mitt liv finns här i Los Angeles, alla mina vänner, mina favoritaffärer, mina favoritresturanger, men nu måste jag alltså flytta härifrån. Jag suckade djupt och slängde en blick på mig själv i spegeln, och två djupt klargröna ögon tittade tillbaka. Nåja, utseendet var det inget fel på iallafall. Mitt gyllenbruna vågiga hår låg i en enkel men stilren mittbena, och jag hade ärvt min mammas gyllenbruna hy. Mina läppar var ljusa och fylliga och under dem så doldes två jämna, vita tandrader. Jag kände hur tårarna började stiga ur mina gröna ögon; fan vad jag inte vill flytta. Jag blinkade till med mina sotsvarta långa ögonfransar i hopp om att tårarna skulle sluta rinna, förgäves.

Jag stod och betraktade mig själv i spegeln och tänkte "skärp dig Hope, var inte så barnslig". Precis när jag tryckte ner handtaget hörde jag mamma ropa för kanske fjärde gången:

- HOPE! Nu går bilen så snabba på gumman.

- Jaja, jag kommer!

Jag gick ner för trappan och försökte undvika att möta mammas ögon, för jag ville inte att hon skulle se att jag hade gråtit. Jag skulle bara få höra samma visa om och om igen "Förlåt gumman men du ska se att det blir bra. Jag var tvungen att ta det här jobbet, du kommer få det så bra i Atlanta älskling".  Yeah right, jag kan inte vänta...!

- Har du gråtit gumman? Du vet att du kan prata med mig och pappa om allting hjärtat, om du vill så kan vi kansk..

- NEJ jag har inte gråtit och NEJ jag vill inte prata om det, kan vi bara åka nu eller?!

- Ja självklart gumman, sa pappa som precis hade kommit tillbaka från affären där han hade handlat färdkost till våran långa resa. Jag hade alltid varit min pappas lilla ögonsten och jag skulle nog alltid vara det, vad jag än hittade på...

Jag hoppade i mina vita converse och bestämde mig för att ta jackan i handen; det var ovanligt varmt idag. Jag småjoggade ut till bilen och mamma och pappa var tätt bakom om mig. Jag satte mig i baksätet och pappa tog plats bakom ratten medans mamma satte sig bredvid honom. Pappa började gasa på långsamt och jag kände hur tårarna steg i ögonen igen. Jag var inte redo för det här. Jag lämnade hela mitt liv bakom mig och mina föräldrar sket i det totalt. Vi rullade ut från vårt älskade kvarter och jag blev så fruktansvärt arg på hur mina föräldrar struntade i mig.

Det tog bara 20 minuter till flygplatsen och där inne gick det ovanligt snabbt, vi behövde bara vänta tio minuter på att få stiga på planet. Väl inne i planet slog vi oss ner i våra lyxiga stolar; pappa hade såklart köpt första klassbiljetter, som om det skulle göra allt bättre... Jag kände mig så otroligt arg och besviken, men framförallt trött. Sedan måste jag slumrat till för helt plötsligt vaknade jag och kände ett otroligt sug efter swedish fishs. Jag bestämde mig för att gå till baren i flygplanet för att köpa ett paket eller två. Påvägen ditt nynnade jag på Baby, och fan vad den låten satte sig på huvudet! Jag som inte ens gillade honom, han var så... överskattad? Jag vet inte, men han verkade tro att han ägde världen.

Mina fans är otroliga, vilka spelningar jag haft alltså! Den här turnén har varit awesome, men jag längtade efter min egna säng, och mina vänner. Mina älskade vänner befann sig dock i Stratford och det var inte dit "hem" jag skulle nu. Jag skulle "hem" till Atlanta, men jag fick iallafall min egna säng. Jag måste sett fundersam ut när jag klev på planet för mamma frågade hur det var med mig.

- Det är ingenting, det ska bara bli skönt att komma hem och sova ut, sa jag med ett snett leende.

- Det förstår jag gubben, du måste säga till om det blir för mycket för dig!

- Mamma, det här kan aldrig blir för mycket för mig. Jag har kommit ända hit tack vare mina fans och jag tänker aldrig svika dem.

- Det förstår jag Justin men ibland måste du också vila ut för att kunna göra ditt bästa, och du vill väl att dina fans ska få se din bästa sida? sa mamma med ett retligt leende.

- Haha, kul mamma. Jag är Justin den store, av mig finns det inga dåliga sidor!

- Nog snackat om det, nu får du ta på kepsen och luvan så att inte allt för många känner igen dig, sa hon med ett leende som fick mig att förstå att hon tyckte att jag hade varit rolig.

Vi skulle sitta i första klass och där var det iochförsig relativt lugnt eftersom att man fick ett "eget" litet bås att sitta i med fåtölj och så, så jag skulle nog få vara ifred för en gångs skull. Jag slog mig ner i fåtöljen och plockade upp mina swedish fishs och slukade nästan hela paketet på en gång. Fan vad rastlös jag var, det kändes som att flygresan skulle ta evigheter och den hade inte ens börjat! Kul... Jag bestämde mig för att gå till baren för att ta en cola och se om det fanns nåt kul där, man kanske kunde få en film att kolla på? Det var ju ändå första klass jag satt i...

Jag började promenera och plötsligt så måste flygplanet hamnat i en luftficka för rätt som det varjag in i en tjej som såg ut att vara i min ålder.

- Ooj, hehe.. Förlåt! Sa jag och kollade generat upp på tjejen, som förresten hade fantastiskt gröna ögon.

- Haha, det är lugnt... vänta, Justin Bieber? sa tjejen flirtigt men förvånat.

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag stod där som ett fån och bara stirrade. Fan, jag är Justin Bieber och jag har varit i tusen pinsamma situationer och den här skiljer sig inte från någon annan, ändå så kan jag inte komma på någon smart att säga. Kunde inte hon säga nåt? Typ "Jag gillar dina låtar" eller vad som helst.

Jag fick syn på att hon höll i ett paket swedish fishs och frågade:

- Haha jo det är jag. Gillar du också swedish fishs eller?

- Haha, också? Jo men det gör jag ;) sa hon.

Fan nu gjorde jag bort mig igen. Varför sa jag också, hur skulle hon veta att jag också gillade dem när jag inte ens höll i ett paket?

- Men om du ursäktar mig så ska jag gå och sätta mig igen och typ sova, den här flygresan kommer ta evigheter och jag vill bara få det överstökat, sa hon med ett leende.

- Nej men självklart, gå och sov du, själv är man ju ganska upptagen som du kanske vet, sa jag flirtigt när jag återfått fattningen igen.

Hon log och gick gå iväg, och damn hon var snygg. Hon vet vad stil är, det är ett som är säkert. Hennes slitna jeansshorts satt perfekt på hennes rumpa, och hennes randiga linne satt som en smäck på henne.

---

Vad tyckte ni? Kommentera! Jag vill ha minst fem kommentarer haha. Det kommer bli mer spännande sen, men man måste ju komma in i det hela haha.